I det här avsnittet zoomar Sebastian och Elin in på ett enda kort ur Stora arkanan: det trettonde, som de flesta känner som Döden, men som i flera klassiska tarotlekar helt saknar namn. De har gått igenom kortets grundbetydelse tidigare, men här ligger fokus på varför just det här kortet ibland bara pryds av en romersk siffra, och vad det säger om vår relation till förändring.
Sebastian berättar att namnlösheten går tillbaka till Tarot de Marseille, en av de äldsta standardiserade tarotlekarna, som utvecklades redan på 1600- och 1700-talen, långt före både Rider-Waite och Thoth. Där saknar just kort nummer tretton namn i flera historiska varianter, medan andra kort med skrämmande rykte, som Djävulen och Tornet, har sina namn tydligt utskrivna. Paret resonerar kring gammal vidskepelse om att själva ordet "död" kunde mana fram olycka, och drar paralleller till judendomens ovilja att skriva ut Guds namn och till hur nummer 13 än idag förknippas med otur i vår kultur.
Samtalet rör sig vidare in på symbolspråket: skelettet med lie, den vita hästen som representerar renhet, och hur Rider-Waite-versionen visar både en kung och en präst döda på marken, ett sätt att visa att döden inte gör skillnad på status. I Ljusbärarens Tarot heter samma kort i stället "På nytt födelse", en omtolkning som Sebastian menar gör kortet mer tillgängligt för nybörjare som annars kan skrämmas av dödstemat, även om han själv tycker att det inte spelar så stor roll vad kortet heter, bara man förstår vad det representerar.
De väver också in filosofi: stoikernas och existentialisternas tanke om att medvetenhet om döden ger mening åt livet, och den jungianska idén om skuggan, de delar av oss själva vi helst inte vill kännas vid. Sebastian nämner även den hermetiska tanken att den djupaste kunskapen ligger bortom språket: "Den som vet talar inte och den som talar vet inte." Genom att lämna kortet namnlöst blir det, menar han, en friare yta att projicera egna rädslor och förhoppningar på.
Avsnittet landar i praktiska råd för läggningar: kortet handlar om övergång och naturligt avslut, inte bokstavlig död, och vad exakt som tar slut avgörs av omgivande kort och frågans sammanhang. Sebastian uppmanar lyssnaren att lägga märke till sin egen initiala reaktion när kortet dyker upp, eftersom den ofta säger mer om ens relation till förändring än om döden i sig.