I avsnitt 179 når Sebastian och Elin ändhållplatsen i Stora arkanan: Världen. I Rider Waite håller en naken, insvept figur en spira i vardera handen, omgiven av en ellipsformad lagerkrans med fyra väsen, människa, örn, lejon och oxe, som huvuden i varsitt moln i hörnen.
Figuren kallas ofta kvinna men beskrivs egentligen som androgyn, och Sebastian nämner Rachel Pollacks tanke om att Narren och Världen är samma person, Narren som en hermafrodit vid resans start. Ett fullständigt själv rymmer båda polerna, manligt och kvinnligt, snarare än antingen eller, och den ellipsformade kransen uppstår rent geometriskt när två cirklar överlappar, ett heligt utrymme där två världar möts.
I Ljusbärarens tarot är figuren istället en tydligt vuxen kvinna i färgglad klänning inom en perfekt cirkel, omgiven av geometriska former och ljus snarare än änglar och djur, och lika påtagligt positiv som vanligt i den leken.
Arketypen handlar om integration, inte perfektion utan att allting har fått sin plats. Sebastian kopplar det till Carl Jungs individuationsprocess, som kräver att man integrerar även sina skuggor, inte bara det ljusa. Världen är därför ingen slutdestination utan, som han uttrycker det, "ett ögonblick när man känner att just nu är jag hel", tillfälligt men äkta. Resan genom Stora arkanan är inte linjär utan en spiraltrappa: när man når Världen är man ett steg högre, men Narren kallar snart igen och ett nytt varv börjar med mer erfarenhet i bagaget.
En lyssnaranekdot om två personer i helt olika åldrar, båda övertygade om att just deras ålder betydde att en ny fas skulle inledas, illustrerar poängen: man är liksom aldrig för gammal för att börja om som Narren. Skuggsidorna blir att vägra börja om, eller att utropa sig färdig innan berättelsen faktiskt är slut. Upprätt betyder kortet fullbordan och en frihetskänsla, medan det vänt kan visa ofärdigt arbete eller motstånd mot förändring. Veckans övning: skriv ner tre saker i livet som känns genuint färdiga, och lägg märke till hur det känns.