I avsnitt 178 avslutar Sebastian och Elin sin serie om dolda symboler i tarot, den här gången med fokus på vad de själva kallar en röd tråd, motiv som löper genom flera kort i stället för att gömma sig i ett enda. Först ut är en röd fjäder som återkommer identisk i tre kort: i hatten hos Narren, på hjälmen hos Döden och som en fana hos barnet i Solen, ett litet narrativ om en livskraft, en själ, som överlever hela resan genom förvandling.
Ett annat spår är de fallande dropparna, jods, vars antal aldrig är slumpmässigt: 26 i ess i bägare speglar talvärdet av Guds namn, 22 i Tornet motsvarar Kabbalans tio sefirot plus djurkretsens tolv tecken, medan sex i svärd bara har sex droppar, som om intellektets precision kräver färre av dem. I ess i pentagram saknas de helt, ett medvetet val eftersom jordelementet är mottagande snarare än aktivt givande.
Oändlighetssymbolen binder ihop ännu fler kort: den svävar över både Magikerns och Styrkas huvuden som två speglade sorters obegränsad potential, den formar bandet mellan mynten i två i pentagram som en ständigt pågående balansakt, och i Världen knyts den runt lagerkransen både vid huvud och fötter. Som Sebastian sammanfattar det: "Att avslutningen innehåller fröet till en nybörjan."
Fyra kort bär också på sina egna pelarpar, alla någon form av dualitet: Översteprästinnans bokstavsmärkta pelare, Översteprästens gråa institutionella pelare, Rättvisas gråa pelare bakom ett rött skynke, och till sist Månens två torn, som dessutom tycks krypa allt närmare i bild ju längre resan genom leken går.
Tydligast är kanske spegelbilden mellan De älskande och Djävulen: samma Adam och Eva, samma komposition, men ängeln har bytts mot en djävul, fruktträdet mot eldsträd och vindruvor, och paret har fått horn. Den enda egentliga skillnaden är att de nu väljer att se sig som fastkedjade, trots att kedjorna sitter löst. Serien avslutas med ett löfte om att återvända till ämnet, och att nästa avsnitt knyter ihop hela Stora arkanan.