I avsnitt 177 landar Sebastian och Elin, efter lite skämtsam osäkerhet om var i genomgången de befinner sig, på Yttersta domen, näst sista kortet i Stora arkanan. I Rider Waite reser sig bleka figurer, två familjer om sex personer, ur sina gravar med armarna sträckta mot ärkeängeln Mikael som blåser i sin trumpet, medan ett lugnt hav och kala, nästan snötäckta berg står oberörda i bakgrunden mitt i det dramatiska uppvaknandet.
I Ljusbärarens tarot, samma kort Elin för övrigt själv fotograferat ute i skogen med en fin ljuseffekt, syns bara en ensam kvinna med slutna ögon och lyft ansikte medan något osynligt reser sig ur henne. Ingen ängel, ingen trumpet, inga fler människor, en påminnelse om att kallet alltid är personligt även när det skildras som en kollektiv scen.
Kärnan i arketypen är att inte bli dömd utifrån utan kallad av det man innerst inne redan vet att man borde bli, sitt högre jag. Sebastian passar på att avslöja att hans eget personliga årskort för 2026 råkar vara just Yttersta domen, träffsäkert med tanke på allt som händer i hans liv just nu. Till skillnad från Döden, där förvandlingen är mer gradvis, sker uppvaknandet här i ett enda dramatiskt ögonblick där något avslutas och något annat påbörjas.
Sebastian gör en poäng av ordvalet: ett kall kommer inifrån, medan en kallelse låter mer som en extern inbjudan, och ett äkta sådant ögonblick kräver att man både hör och besvarar det, annars sitter man kvar i passagerarsätet. Skuggsidorna blir därefter att döma sig själv för att slippa förändras, att döma andra för att slippa se sina egna brister, att vänta på en yttre signal fast kallet redan har kommit, eller ett falskt uppvaknande som bara är ord utan handling.
Upprätt betyder kortet ett kall som behöver besvaras, ett avslut och en ny början, medan det vänt visar att man ignorerar kallet eller väntar på ett yttre tillstånd som aldrig kommer. Tillsammans med Tornet blir det en ögonöppnande kraschlandning, och med Stjärnan ett hopp som gör kallet möjligt att höra. Avsnittet avslutas, med en tydlig brasklapp om att inte göra något drastiskt, i Elins ord: "Hör ditt inre kall. Hör trumpeten ljuda inifrån."