Sebastian tar med Elin på en historisk resa genom nästan 600 år av tarotkort, från de allra första kända exemplaren i norra Italien på 1430-talet. Då var korten, som kallades tarocchi eller trionfi, ett lyxigt sällskapsspel för adeln, ungefär som en sorts bridge med 22 extra trumfkort. De tidigaste lekarna målades för hand i guld och silver åt familjer som Visconti och Sforza i Milano, samma Visconti-Sforza-lek som finns hos Tarotlandet idag.
Under 1500-talet spred sig spelet till Frankrike, Schweiz och Tyskland, och på 1600- och 1700-talet växte en standardiserad form fram i Frankrike: Tarot de Marseille, där leken för första gången fick sina 78 kort uppdelade i Stora och Lilla arkanan. Fortfarande handlade det bara om ett kortspel, inte om spådom.
Det var först 1781 som fransmannen Antoine Court de Gébelin hävdade att korten bar på hemlig egyptisk visdom, en teori som moderna historiker helt har avfärdat men som ändå fick spådomsspåret att ta fart. Redan 1785 publicerade Jean-Baptiste Alliette, som kallade sig Etteilla, den första handboken i tarotspådom och den första leken designad enbart för det syftet. Under 1800-talets ockulta boom kopplade Éliphas Lévi korten till kabbalan, och mot seklets slut grundades ordenssällskapet Golden Dawn i London, där medlemmarna Arthur Edward Waite och en ung Aleister Crowley senare skapade varsitt system: Rider-Waite 1909 och Thoth, som blev klart redan 1944 men av oklara skäl inte gavs ut förrän 1969, efter att både Crowley och konstnären Lady Frieda Harris hunnit dö.
Med tiden började man också läsa Stora arkanans 22 kort som en andlig resa, från Narren på nummer noll till Världen på nummer 21 – ursprunget till uttrycket "narrens resa", som gett podden sitt namn. Från 1900-talet och framåt tolkades korten dessutom alltmer genom Carl Jungs arketyper, som ett psykologiskt verktyg snarare än ett spådomsredskap.
Marseille-leken låg länge i skymundan i den engelskspråkiga världen tills filmaren Alejandro Jodorowsky drev fram en renässans för den på 1970-talet, samtidigt som New Age-rörelsen gjorde tarot till en del av populärkulturen. Sedan dess har utbudet exploderat med feministiska lekar, djur- och naturteman och poptrogna varianter som Stranger Things Tarot, och idag fortsätter utvecklingen på nätet med tarotappar, sociala medier och AI-genererade lekar. Sebastian är ändå övertygad om att grundidén håller: "Jag tänker att tarot fortfarande kommer att frodas", eftersom korten fungerar som konst, psykologiskt verktyg och kulturell symbol på samma gång.