Vi vet när tarot gick från sällskapsspel till spådomsverktyg. Men varför? I ett regnigt Ulricehamn tar Sebastian och Elin sig an mannen som startade alltihop: Antoine Court de Gébelin, som 1781 gav ut sitt livsverk Le Monde Primitif – och däri hävdade att han på en kvart hade avkodat en okänd kortlek som en förlorad egyptisk visdomsbok.
Scenen är en salong i Paris. En väninna på besök spelar ett kortspel som är i stort sett okänt i staden, Gébelin får syn på kortet Världen, avbryter spelet och förklarar hela leken. Problemet: tarot hade då redan varit ett vanligt kortspel i norra Italien i drygt 330 år, dokumenterat sedan 1440-talet med trumfkort som Kejsaren, Påven och Lyckans hjul. I standardverket A Wicked Pack of Cards från 1996 beskrivs Gébelins tolkning som den mest framgångsrika propagandakampanj som någonsin lanserats – och den lever kvar än idag.
Så varför gjorde han det? Sebastian och Elin landar i två förklaringar. Dels krävde hans eget system det: han hade redan en tes om en gyllene urcivilisation vars visdom överlevt i förklädd form, och tarotleken blev pusselbiten som fick allt att gå ihop. Dels var tidsandan perfekt – egyptomanin rasade i Europa långt innan Rosettastenen ens var tydd, och Egypten var lika hett då som AI är nu. De går också igenom argumenten som inte håller: den påhittade etymologin, sjuornas talmystik och myten om att romerna skulle ha fört korten från Egypten.
Med i berättelsen finns också Etteilla, entreprenören som gjorde spådom till ett yrke och gav namn åt Etteilla Tarot – The Book of Thoth. Slutsatsen? Hela spådomstraditionen vilar på en svajig grund – ungefär som Tornet.