I avsnitt 182 recenserar Sebastian och Elin en av butikens mest sålda lekar: Ljusbärarens Tarot, ursprungligen utgiven 2019 och även känd som The Light Seer's Tarot på engelska. Konstnären bakom är den kanadensiska illustratören Chris-Anne Donnelly, som även har gjort The Muse Tarot. Sebastian och Elin är tydliga med att de vill visa båda sidor av myntet i stället för att bara hylla leken, och går igenom fyra produkter: den svenska och engelska fullstora versionen, en liten pocketversion från 2023 och boken "Tarot for Light Seers" från 2024.
Leken följer Rider-Waite-Smith-systemet, så den som redan kan grunderna känner igen strukturen, men bildspråket är betydligt modernare: samtida kläder, olika etniciteter, åldrar och kroppstyper i stället för medeltida figurer. Som exempel jämför de tre i bägare, som i originalet visar tre medeltida klädda kvinnor som dansar, medan den här leken i stället visar personer som går hand i hand i en lila djungelmiljö. Färgpaletten beskrivs som varm, livfull och bohemisk – nästan lite Instagram-vänlig – jämfört med Rider-Waites äldre, hårdare känsla.
Boken "Tarot for Light Seers" har omkring 190 sidor och fokuserar, till skillnad från förra veckans avsnitt om Deviant Moon Tarot, inte på konstnärens process utan på korten och färdiga läggningar, bland annat en femkortsläggning om drömmar och mål. Den passar bäst för den som redan gillar lekens estetik och vill fördjupa sig, men blir mindre relevant annars.
Ett viktigt inslag är den balanserade kritiken. Sebastian och Elin tackar lyssnaren Anna-Lena, som tidigare mejlat och tyckte att leken kunde kännas tramsig och väl "love and light" – en fullt giltig åsikt, menar de. De påminner om att tarot i grunden ofta handlat om det svåra: dödskortet gick historiskt bara under namnet "nummer tretton", Månen skildrar ett förvirrande landskap och flera kort handlar om sorg, förlust och förräderi. Risken med en alltför ljus och leende estetik är att den psykologiska kraften i sådana kort vattnas ur och att ytan tar över innehållet.
Samtidigt konstaterar de att leken inte är helt utan skugga: Djävulen ser förförisk men inte odelat mörk ut, och vissa kort visar tydlig sorg och ensamhet. Ett återkommande ledmotiv i boken är att "stjärnorna kan inte lysa utan natten" – ljus och mörker hör ihop. I slutändan handlar det om smak: gillar man inte den här estetiken finns det gott om andra lekar att filtrera fram på Tarotlandet i stället.