Mitt uppe i en flytt, med de flesta av sina tarotböcker och lekar redan packade, plockar Sebastian och Elin ändå fram dagens kort på första försöket ur två sammanblandade lekar, vilket blir en rolig fingervisning om att det är dags för Eremiten, Sebastians uttalade favoritkort. Temat blir ensamhet kontra isolering, inre ljus och den visdom som kan uppstå i stillhet och tillbakadragande.
I den klassiska Rider-Waite-leken beskriver de en ensam, gråskäggig man i enkel grå kåpa som står högst upp på ett berg. I ena handen håller han en lykta med en sexuddig stjärna högt över huvudet, i den andra en stav lika lång som han själv, medan blicken är sänkt i tyst eftertanke. Att han är ensam är ett val, inte ett straff, vilket enligt Sebastian och Elin är den centrala skillnaden mot isolering, som snarare liknar ett påtvingat fängelse.
Lyktan lyser bara upp nästa steg, inte hela vägen, men lyser samtidigt vägen för dem som kommer efter. Staven påminner om att visdom är en process utan slutdestination, och de enkla kläderna visar att han släppt behovet av att imponera på någon. Sebastian och Elin poängterar också att Eremiten, precis som alla kort i Stora arkanan, är en arketyp snarare än en fråga om biologisk ålder: man kan vara "gammal i själen" genom livserfarenhet vid vilken ålder som helst.
På skuggsidan varnar de för isolering maskerad som andlighet, för ett inåtblickande utan handling som kan bli självcentrerat, och för att aldrig återvända från berget till vardagen. Ett enkelt sätt att känna skillnad: blir du återuppladdad eller uttömd av din ensamhet? Som konkret övning föreslår de en hel, uppkopplingsfri dag i månaden helt för sig själv. Som Sebastian formulerar mentorskapets kärna: "Jag kan visa ljuset, men jag kan inte bära dig. Din resa är din egen att göra." I avsnittets återkommande inslag tittar de också på hur samma kort tolkas i Ljusbärarens Tarot.