Efter förra veckans Vagnen, som handlade om att driva framåt med kraft, vänder Sebastian och Elin nu till dess motpol: Styrka. Här ligger den verkliga styrkan inte i att tvinga utan i att tämja, inte i att dominera utan i att samarbeta med de vildare delarna av sig själv.
I den klassiska Rider-Waite-leken beskriver de en kvinna i vit klänning med en blomsterkrans, snarare än kejsarinnans eller kejsarens metallkrona, och samma oändlighetstecken som svävar över Magikerns huvud. Utan rustning och utan att tvinga håller hon varsamt och lugnt upp gapet på ett lejon. Styrkan kommer inte från vapen eller kontroll utan från tillit och lugn, och lejonet representerar inte bara ett yttre hot utan de vilda krafterna inom oss alla: passion, ilska, instinkt och rädsla.
Sebastian och Elin gör en viktig åtskillnad mellan att undertrycka en känsla, som att svälja ilskan tills den exploderar som en badboll, och att tämja den: att känna den, hedra den, men välja hur man agerar. De liknar det vid judo och akido, där man omdirigerar kraft istället för att möta kraft med kraft, och påminner om att inget är mjukare än vatten, som ändå formar berg över tid. Till skillnad från Vagnens yttre mod, att köra på trots hinder, kräver Styrka ett inre mod: att förbli öppen och sårbar trots risken att bli sårad.
På skuggsidan varnar de för passivitet förklädd till tålamod, för att helt kväva sin vilda sida tills den exploderar eller blir psykosomatisk, och för mjukhet som i själva verket är passiv-aggressiv manipulation. Som konkreta övningar föreslår de en paus mellan stimuli och respons, att sätta ord på sina känslor, och mjuk konfrontation i stil med "när du sa X kände jag Y". Som Sebastian sammanfattar det: "Självbehärskning är den verkliga styrkan." I avsnittets återkommande inslag tittar de också på hur samma kort tolkas i Ljusbärarens Tarot.