Nytt grepp den här veckan: för att inte dra samma kort om och om igen har de redan dragna korten plockats ut ur leken. Kvar blir en allt mindre bunt, och ur den väljer Elin Översteprästen.
Först en återblick till avsnittet med Victoria, där samma kort i The Lubanko Tarot visade sig vara en präst med mask, blod, trådar och fem händer. I Rider-Waite är tonen en annan. Nyckelorden ur Flumfri tarot för nybörjare är tradition, lärdom, mentorskap, visdom och att föra vidare kunskap. På kortet sitter han på en tron mellan två stenpelare, med krona och stav, och vid fötterna två lärjungar med munkfrilla. Och på marken framför dem: två korslagda guldnycklar.
Det är nycklarna som bär hela avsnittet. Han håller dem inte, han räcker inte över dem – de bara ligger där. Han erbjuder dem. Men Översteprästen kommer inte att stoppa dem i låset och vrida om. Den dörren måste du låsa upp själv.
Därifrån går samtalet vidare till något som gäller allt lärande: utan lärjungar är Översteprästen ingenting. Han kan sitta och predika för sig själv hur länge som helst, men det är i utbytet något uppstår, och den som lär ut får också något tillbaka. Kan du inte förklara en sak för en femåring så att hen förstår, då kan du den förmodligen inte. Sebastian och Elin drar en parallell till en akrylkurs de gick samma helg, där konstnären sa precis samma sak om sitt eget lärande.
Och så en ärlig sak: båda tycker att det här är ett ganska trist kort. Vissa kort fastnar man mer för än andra. Men ju längre de tittar, desto mer dyker upp – bland annat två händer i helt olika färg.