I det här avsnittet av Narrens Resa reser Sebastian och Elin genom tarotens historia genom att följa ett enda kort – Narren – genom sju olika tarotlekar och lika många sekler. Utgångspunkten är boken A Complete Guide to the Tarot av Eden Gray från 1970, den bok som först populariserade idén om "Narrens resa" (The Fool's Journey): att Stora arkanans 22 kort kan läsas som en sammanhängande berättelse, från Narren som nolla till Världen som slutstation. Det är, påpekar Sebastian, en modern idé från 1970-talet.
Resan börjar i Milano omkring 1450, med den handmålade, äkta guldförgyllda Visconti-Sforza-leken, där Narren är en mager, trasklädd byfåne med struma på halsen – samhällets absoluta botten. Sebastian och Elin noterar lekfullt att just Djävulen, Tornet och tre i svärd saknas i den bevarade originalleken, och spekulerar kring varför. Fyrtio år senare, i Sola Busca-leken från Venedig 1491, får Narren för första gången en nolla och blir en säckpipblåsande vandrare i trasiga kläder – fortfarande utstött, men på väg någonstans.
I den franska, massproducerade Marseille-leken (1600–1700-talet) blir Narren, här kallad Le Mat, en klädsammare vandrare med kappsäck och käpp, om än fortfarande i gycklardräkt. År 1789 vänder Etteilla – pseudonym för Jean-Baptiste Alliette – på tarotens historia genom att, i spåren av Antoine Court de Gébelins myt om ett forntida Egypten, koppla korten till spådom för första gången. I Etteillas egen lek placeras Narren sist av alla, som kort nummer 78, med händerna dolda bakom ansiktet.
Med Rider-Waite Tarot från 1909 blir Narren den bild de flesta känner igen: en naiv optimist i vackra kläder, med en vit ros i handen och sin lilla hund vid sidan, redo att kliva ut från en klippkant. Waite själv beskrev honom som "en prins från den andra världen på genomresa i den här". Några decennier senare, i Thoth-tarot (1938–1969), gjorde Crowley och Harris tvärtom: de tyckte Waites tolkning var för ytlig, och gjorde istället sin Narr till en grön, kraftfull urkraft snarare än en naiv yngling.
Resan avslutas i nutid med The Wild Unknown Tarot från 2012, där Narren för första gången helt saknar mänsklig form: han är en nykläckt fågelunge som just lämnar sin gren för att kasta sig ut i det okända. Genom alla sju epokerna, konstaterar Sebastian och Elin, är det just detta som förenar figuren: han står alltid utanför samhället och är på väg någonstans, oavsett om han bär trasor, gyckeldräkt eller fjädrar.