I avsnitt 185 utforskar Sebastian och gästen Mariana omedvetna fördomar, eller "bias", och hur de färgar tarotläggningar. Haloeffekten (myntad av psykologen Edward Thorndike på 1920-talet) är när vi får en helt ogrundad positiv känsla för en person, medan horneffekten är dess motsats – en lika ogrundad negativ magkänsla. Ofta beror bägge på att personen omedvetet påminner oss om någon annan vi kände starkt för eller emot. Ska tarot fungera som självreflektion måste man förstå hur hjärnan lurar oss, annars ser man bara det man vill se, inte det man faktiskt behöver se.
Tydligast blir det med bekräftelsebias: tror man att Döden betyder bokstavlig död och någon sedan råkar dö, känns det som ett bevis, och varje ny gång förstärks föreställningen ytterligare. Detsamma gäller att dra Solen just när molnen skingras, eller Tornet strax innan något bokstavligen rasar – ren slump som tolkas som träff. Mer lömskt är det när man drar tre i svärd, väntar sig att en relation ska ta slut och sedan omedvetet beter sig så att den faktiskt gör det – för att sedan skylla på kortet i stället för sitt eget beteende.
De går också igenom korrelation kontra orsakssamband, med glassförsäljning och drunkningsolyckor som klassiskt exempel – båda ökar på sommaren utan att hänga ihop – ett resonemang som ofta missbrukas för att dra hela åldersgrupper över en kam. Populärkulturens bild av tarot lider av samma sak: enstaka extrema exempel, som med veganer eller cruisingkulturen i Mariestad-trakten, får representera helheten och skapar en skev bild av vad tarot egentligen är.
Andra fördomar som radas upp är könsbias och "beauty bias" – till exempel att attraktiva personer ofta får bättre betalt – samt katastrof- kontra hoppbias: vissa tolkar konsekvent allt som mörkast möjligt, andra naivt ljust. Sebastian liknar det vid börsen, som trots svackor rör sig uppåt över tid, medan orealistiskt höga förväntningar ger en desto större besvikelse när de brister.
Mariana, som läst utkastet till Sebastians bok, lyfter fram att hans kortbeskrivningar där får ett ovanligt djup just genom att undvika båda ytterligheterna – varken rent katastrofala eller rent hoppfulla. Det är i den nyansen, menar de, som de verkliga insikterna i en läggning finns. Avsnittet avslutas med en uppmaning till lyssnarna att fundera på vilka egna fördomar som kan färga deras tarotläggningar.