I avsnitt 175 lämnar Sebastian och Elin Månens dunkel för att, med ett skämt om att ens minne av kortordningen sviktar, landa hos Solen. I Rider Waite fyller en stor sol nästan hela den övre halvan av kortet, med solrosor nedanför och ett naket barn på en vit häst som håller en fladdrande röd fana, framför en stenmur.
Precis som Månen har Solen ett ansikte, men Sebastian tycker efter två år har bytt uppfattning: förut såg det glatt ut, nu snarare neutralt och medvetet aktivt seende, till skillnad från Stjärnans mer passiva nattljus. Det nakna barnet ekar Stjärnans nakna kvinna men växlar från stillsam eftertanke till lekfull rörelse: ingen mask, ingen agenda, ingen skam, bara glädje här och nu.
Några källor hävdar att det är samma vita häst som bär Döden i kort tretton, fast med olika passagerare, och att den röda fanan gömmer samma fjädermotiv som återfinns på Narrens hatt och Dödens hjälm, en symbol för livskraft som överlever sin resa genom förändring. Solrosorna, de enda växterna i leken som aktivt vänder sig mot ljuskällan, knyter an till ett tidigare avsnitt om färger.
Arketypen handlar inte om enkel, passiv lycka utan om vad Sebastian beskriver som "fullständig klarhet att se allt, inklusive det svåra, i ett klart ljus utan skuggor som förstör proportionerna", raka motsatsen till Månens luriga landskap. Nyckelord blir glädje, vitalitet och en självutstrålning som lyfter alla i närheten, för som det konstateras: "Solen lyser ju utan publik", den skiner lika gärna i tom skog som inför åskådare.
Skuggsidorna väger upp bilden: toxisk positivitet som förnekar allt svårt, naivitet som blundar för fara, att bländas av någon som är för mycket på en gång, och ett ego som suger åt sig allt ljus. Upprätt betyder kortet klarhet och äkta glädje efter en tids förvirring, medan det vänt handlar om ytlig positivitet eller en glädje som ännu söker sin form. Veckans övning blir att fråga sig vilken sol man själv vänder sig mot i livet, vilket leder till lite skämtsamt tjat om att Sebastians egen sol helt enkelt är jobbet.