Sebastian och Elin tar sig an ett ämne som lyssnare efterfrågat: skillnaden mellan mörka och ljusa tarotlekar. De slår snabbt fast att en mörk lek varken är farlig eller negativ i sig, utan bara ett annat sätt att uttrycka samma visdom som vilken tarotlek som helst, ofta med fokus på det som brukar kallas skuggarbete.
För att förstå kontrasten går de igenom bakgrunden till standardsystemet: Rider-Waite-Smith skapades 1909 av konstnären Pamela Colman Smith på uppdrag av Arthur Edward Waite, och blev banbrytande genom att visa fullständiga scenbilder med människor och händelser på alla 78 kort, till skillnad från äldre lekar som bara visade antalet symboler. Det gjorde tarot mer intuitivt tillgängligt, och nästan alla moderna tarotböcker, liksom podden själv, utgår fortfarande från det här systemet.
En mörk lek behåller samma grundbetydelser men skiljer sig i estetik, ton och syfte: gotisk eller surrealistisk konst, hög kontrast eller förvrängda ansikten, och ett fokus på kortens mer utmanande sidor. Som exempel jämför de tre i bägare i tre lekar. I Rider-Waite och Ljusbärarens Tarot firar tre kvinnor glatt tillsammans, medan samma kort i Deviant Moon Tarot visar tre figurer i en fiskmun med obehagliga ögon, vilket väcker frågan om det är äkta glädje eller en flykt undan något svårare.
Skuggarbete beskrivs som det jungianska begreppet för att medvetet utforska de delar av oss själva vi annars förtränger, som rädslor och mörka impulser, istället för att fly undan dem. Sebastian och Elin listar tre skäl att välja en mörk lek: skuggarbete och självinsikt, en rakare psykologisk sanning när man inte vill ha ett mjukt svar, eller helt enkelt en estetisk kärlek till det gotiska. Bland lekarna de nämner finns Goetia – Tarot in Darkness med uttalat fokus på demonologi och djup, Dark Side of Tarot i svartvitt högkontrastformat, Dancing in the Dark Tarot och Tarot of the Abyss med sina ljus-mörker-kontraster, samt Guardian of the Night Tarot och Santa Muerte Tarot.
Avsnittet avslutas med en kort läggning ur Deviant Moon Tarot, som Elin utnämner till sin favorit bland lekarna. Tio i svärd tolkas som en önskan att lägga dagen bakom sig, medan ess i bägare kopplas till en ny bok Elin just börjat läsa och en spirande nyfikenhet på sig själv. Som hon sammanfattar sin favoritlek: den är obehaglig på ett behagligt sätt. Lyssnaren uppmanas att själv dra kort och fråga sig vilken skugga som hindrar en från att gå vidare.